Min rädsla visar sig ha varit onödig, för bara någon kvart senare (efter att jag nästan svimmat av panik) kommer mannen in med grillad korv. Jaha. Typiskt mig att överreagera.
- Vill du ha? Frågar han. Hans röst är stel, okänslig på något sätt. Jag undrar om han har några känslor över huvud taget.
- Då får du släppa loss mig först, svarar jag med en något mindre kraxig röst.
- Det tänker jag inte.
- Då får du väl mata mig då.
Jag häpnas själv över min något kaxiga attityd. Men det funkade, för han knipsar upp repen som hållt fast mina händer i sängstommen. Jag känner på handlederna, det är ömt där repen suttit.

Medans jag äter den något brända korven börjar jag smida fler rymningsplaner, men börjar sedan tveka en aning. Jag har fortfarande ont i huvudet efter smällen, vem vet vad han hittar på om han får fast mig igen?

Jag bestämmer mig för att skjuta upp planerna på en eventuell rymning och på ett par en aning vingliga ben går jag ut i det andra rummet där mannen tittar på tv. Hade det inte varit för de få lampor i det lilla huset hade jag trott att det inte fanns någon el över huvud taget.

- Finns det någon toalett? Undrar jag och känner att jag snart kissar på mig. Mannen nickar mot en dörr en bit bort och jag går in.

Hade det inte varit för att mannen några minuter senare ilsket bankade på dörren had ejag nog suttit kvar där inne för evigt - dels för att jag inte vill se denna hemska person igen och dels för att det måste vara det trevligaste stället i trakten. Jag anar att badrummet är nybyggt för toaletten, duschen och handfatet är rena - kaklet där inne kan vi nog diskutera en annan gång. Plötsligt börjar jag undra om han hade planerat att ta med mig hit ut länge - han har ju uppenbarligen byggt ett badrum och hållt på. Planerade han att ta fast just mig, eller var det bara en slump?

För mycket frågor, för lite svar. Jag går ut till honom igen och börjar försiktigt ställa lite frågor.
- Varför får jag inte veta vad du heter?
- Därför, svarar han.
- Heter du något på A?
- Kanske, kanske inte.
- Andreas? Allan? Adrian? Arnold?
- Nej, nej, nej och nej.
- Aaron?
Djup suck och långvarig tystnad från hans sida. Jag vet att jag förmodligen beter mig som en femåring, men jag vill ju bara veta.

- Nu får du heta Aaron i alla fall, säger jag och vänder blicken mot den minimala tv-apparaten som ligger på golvet. Ett nyhetsprogram börjar visas och ett gammalt skolfoto på mig dyker upp med texten "FÖRSVUNNEN" över mitt huvud.