Kidnappad - del 4
Kvickt stänger mannen, eller Aaron som han nu får heta, av teven.
- Men vad gör du? Säger jag surt. Jag kanske ville se?
- Det får du inte.
Femåringen inom mig dyker upp igen och jag suckar högt, för att sedan gå runt i rummet vi befinner oss i och sparka på smågrejer och pantburkar.
- Låt bli det där, säger Aaron och blänger surt på mig.
- Varför då? Det är ju ändå bara skräp alltihop.
Aaron muttrar något ohörbart och går ut genom dörren, och jag undrar vad han gör där ute egentligen.
Tankarna på att rymma dyker förstås upp igen men jag inser att det inte alls är någon idé om jag inte vill ha fler bulor i huvudet, vilket jag såklart inte vill.
Min blick skenar iväg genom rummet i jakt på ett tidsfördriv och jag får för mig att städa, och sagt och gjort. Allt bråte åkte ut på baksidan av det lilla huset (jag lyckades dock inte se Aaron när jag var ute och slängde allt) och så plockade jag iordning och gjorde stället någorlunda fint. Minus allt mögel, förstås.
Men när jag inspekterar min lilla bedrift kommer jag på att Aaron kanske inte alls gillar att jag städat. Han blev ju knappast superexalterad över mitt sparkande på pantburkarna förut.
Jag rycker på axlarna och tänker att han får väl bli sur isåfall. Han kan knappast göra min situation särskilt mycket värre. Så istället för att oroa mig mer listar jag ut hur man slår på den lilla tvapparaten som står på golvet och sätter mig i den trasiga fåtöljen för att titta.'
För tillfället sänds det ett kriminalprogram som jag sett med mamma flera gånger hemma i den, till skillnad från den här fula fåtöljen, mycket sköna tv-soffan. Vad de tar upp för fall? Jo, mig.
Jag blir själv förvånad över all uppståndelse som verkar råda kring mitt försvinnande, och blir helt knäckt av att se min mamma sitta och gråta och vädja folk till att försöka hjälpa mig.
Om jag bara hade haft min mobil, eller vilken fungerande telefon som helst, så hade jag slått numret på teveskärmen direkt och skrikit "HALLÅ MAMMA! JAG LEVER! GRÅT INTE", men det kan jag alltså inte. Sedan så är jag även ganska så säker på att det inte finns någon täckning här ute i skogen. Förvisso så såg jag en telefonledning under mitt rymningsförsök men den såg ut att vara trasig. Fan också.
Mot slutet av programmet slänger mannen, förlåt, Aaron upp dörren.
- Vad gör du?! Jag sa ju att du inte fick se det där!
Hans ögon såg arga ut och av ren reflex så stängde jag kvickt av teven.
En timme senare sitter jag på den mögliga sängen med en fet blåtira. Jag känner lite på den och det gör riktigt, riktigt ont. Han blev med andra ord riktigt förbannad över mitt tv-tittande. Städningen verkade han inte ha något emot.
Direkt efter slaget sa han förlåt om och om igen. Jag lyssnade inte utan blängde mest surt på honom och gick och satte mig på den mögliga sängen. Han gav mig lite is att lägga på men ilsken som jag var kastade jag bara iväg det. Jag vill inte ha hans jävla is. Jag vill inte ha något med honom att göra över huvud taget.
Men tyvärr så har jag något med honom att göra. Jag är fast här och har ingen aning om hur jag ska komma härifrån.
Kidnappad - del 3
Min rädsla visar sig ha varit onödig, för bara någon kvart senare (efter att jag nästan svimmat av panik) kommer mannen in med grillad korv. Jaha. Typiskt mig att överreagera.
- Vill du ha? Frågar han. Hans röst är stel, okänslig på något sätt. Jag undrar om han har några känslor över huvud taget.
- Då får du släppa loss mig först, svarar jag med en något mindre kraxig röst.
- Det tänker jag inte.
- Då får du väl mata mig då.
Jag häpnas själv över min något kaxiga attityd. Men det funkade, för han knipsar upp repen som hållt fast mina händer i sängstommen. Jag känner på handlederna, det är ömt där repen suttit.
Medans jag äter den något brända korven börjar jag smida fler rymningsplaner, men börjar sedan tveka en aning. Jag har fortfarande ont i huvudet efter smällen, vem vet vad han hittar på om han får fast mig igen?
Jag bestämmer mig för att skjuta upp planerna på en eventuell rymning och på ett par en aning vingliga ben går jag ut i det andra rummet där mannen tittar på tv. Hade det inte varit för de få lampor i det lilla huset hade jag trott att det inte fanns någon el över huvud taget.
- Finns det någon toalett? Undrar jag och känner att jag snart kissar på mig. Mannen nickar mot en dörr en bit bort och jag går in.
För mycket frågor, för lite svar. Jag går ut till honom igen och börjar försiktigt ställa lite frågor.
- Varför får jag inte veta vad du heter?
- Därför, svarar han.
- Heter du något på A?
- Kanske, kanske inte.
- Andreas? Allan? Adrian? Arnold?
- Nej, nej, nej och nej.
- Aaron?
Djup suck och långvarig tystnad från hans sida. Jag vet att jag förmodligen beter mig som en femåring, men jag vill ju bara veta.
- Nu får du heta Aaron i alla fall, säger jag och vänder blicken mot den minimala tv-apparaten som ligger på golvet. Ett nyhetsprogram börjar visas och ett gammalt skolfoto på mig dyker upp med texten "FÖRSVUNNEN" över mitt huvud.
Kidnappad - del 2
Mitt huvud gör ont.
Väldigt ont.
Samtidigt som det dunkar och dunkar i bakhuvudet så vaknar jag till en aning. Jag försöker röra mig, men det går inte - jag sitter fastkedjad i sängkarmen.
Det första jag ser när jag öppnat ögonen helt är mannen, min kidnappare. Han sitter på en stol en bit bort och har väldigt allvarlig blick. Han stirrar på mig och jag känner obehag.
Det är första gången jag kan se hans ansikte tydligt, och jag granskar det noga. Försöker komma ihåg inför potentiella fantombilder, om jag lyckas ta mig härifrån och kontakta polisen.
- Jag sa ju att du inte skulle komma särkilt långt, säger han, denna gång med en lite mer tydlig röst än när jag hörde honom senast.
- Vem är du? Kraxar jag. Min röst låter hes och konstig, och jag känner mig törstig.
- Det har ingen betydelse.
- Jo.
- Nej.
Ilskan bubblar upp inom mig. Vem är han egentligen?! Vem är han att kidnappa någon, bara sådär?! Inte blir det heller bättre av att han sitter där helt oberörd. Jag ställer fråga efter fråga, som vart han kommer ifrån, vad han heter, varför han har kidnappat mig. Alltid samma svar, "Det har ingen betydelse", "Fundera på det du", "Du kommer veta tids nog", så till slut bestämmer även jag mig för att sitta kniptyst.
Han fortsätter att stirra på mig och det är riktigt obehagligt. Vad tänker han egentligen? Tänker han på hut snygg han tycker att jag är, eller kanske motsatsen? På vilket sätt han mördar mig och gömmer undan kroppen bäst?
Till slut koras i alla fall jag till vinnare av tysta leken för efter vad som känns som en evighet går han ut ur rummet och jag hör ytterdörren slämmas igen.
Jag börjar tänka på min familj där hemma och en stor våg av saknad sköljer igenom mig. Pappa, mamma, min lilla söta men ack så irriterande lillebror. Jag undrar om dem förstått att jag är försvunnen och plötsligt inser jag att jag tappat min tidsuppfattning. Det är mörkt ute så det måste vara natt, men hur länge har jag varit borta egentligen? Jag vet ju inte hur länge jag har varit avslagen. Två dagar? Tre? En vecka? Några ensamma tårar rinner nerför min kind medans jag tänker på alla där hemma.
Efter ett tag känner jag lukten av rök, den slingrar sig in genom ventilerna ovanför fönstren. Jag får panik. Försöker han elda upp huset? Jag försöker ta mig loss ur min fastkedjning men det är lönlöst. Sängen är för tung och jag för svag.
Är det såhär jag, Emma Steele, ska dö? I lågorna av en psykopats oförståeliga vrede?
Silentsims - del 5
Silentsims - del 4
Silentsims - del 3
"Sarah"
Plötsligt så vaknade Sarah av att något drogs mot golvet.
- Ja men jag var ju också trött..
Silentsims - del 2
- Jag tycker vi ska dra nu. Fort. Sa Jeff och stängde igen dörren.
- Kom nu Ellie, vi måste härifrån, sa Chris och drog upp henne på fötter. hennes ögon var helt tomma.
- Vad är det Ellie? Jag förstår att du blev rädd men..
- Nej, nej, det är inget.. jag bara kom och tänka på en sak. Nu går vi.
"Mamma! Mamma, kom och titta vad jag har ritat till dig" Ellie reste sig upp.
"Mamma! Mamma vart är du? Är du i badrummet? Jag kommer in"
"MAMMA?!"
Alla fyra gick ut ifrån huset och när det var tillbaka i det lilla samhället möttes de av några simmar.. som var blåa. Och skadade. Med trasiga kläder.
- Vad fan är det där för nåt?! Sa Sarah skrämt.
- Jag tror det är.. det är.. zombies? Svarade Jeff.
- Vafan ska vi göra?!
- Ingen aning.. men att börja springa vore nog ingen dum idé, sa Chris.
- Vi springer över lekplatsen! Sa jeff och alla började springa.
Silentsims - del 1
- Men förfan Ellie..
- är det där ett hus? Chris avbröt diskussionen. Och mycket riktigt, där låg ett hus bakom sanddynorna.
- Jag går och frågar om dom har toalett, sa Ellie och började gå mot huset och de andra följde efter.
När de kom fram hade en hel stad tornat upp sig.
- Du Ellie, jag tror inte det finns någon du kan fråga.. sa Sarah och kollade ut mot den helt öde staden.
- Varför är det plankor över alla fönster..? Undrade Jeff.
- Jag vet inte, sa Ellie. Men jag tänker iallafall leta efter en toalett, sa hon och började gå mot ett hus vars dörr stod på vid gavel.
- Nej Ellie, gå inte in dit! Sa Chris och följde efter.
- Titta, det där ser ut som ett badrum. Jag går och kollar!
- Ellie, sluta. Du ser ju hur det ser ut här, du vet inte vad som kan finnas där inne.
- Som vadå? En zombie? hahaha!
Utanför, hos Chris och Sarah, hördes plötsligt ett högt skrik inifrån huset.
- Vad var det? Sa Sarah och hoppade ner från det rostiga staketet hon satt på.
- Säkert Ellie som såg en spindel eller nåt, hahah, sa Jeff och skrattade.
- Vi går och tittar, sa Sarah och böjade sprinag mot huset, och jeff följde efter.
- Vad har hänt?! Sa Sarah när hon såg Ellie sitta ihopkrupen på golvet.
- Jag vet inte, hon såg något där inne, sa Chris. Men jag vågade inte riktigt gå och kolla.
- Mes! Sa Jeff och öppnade dörren till badrummet.
_____________________________________________________
Vad som finns där inne får ni veta i nästa del, DUNDUNDUUUN.
Men iaf, vad tycker ni? verkar den spännande? verkar den bra? leave a comment.